Det doftar kanel och vi funderar över om Murakami är gubbsjuk

Det var nästan midsommar när vi träffades för att avhandla Haruki Murakamis 1Q84 och Ru av Kim Thúy. Editträff hos Ann-Louise är inte sällan den mest matlyxiga och matlyx var det även denna gång. Även om Ann-Louise själv sa att "det var väl ingenting" och "det är bara att röra ihop" var vi andra grymt imponerade. Som alltid.

Medan vi pratade om våra böcker åt vi Pho (uttalas Fö), vietnamesisk nationalrätt bestående av nudlar, buljong, grönsaker och kött (hos oss var köttet utbytt mot tofu) som förekommer i Ru. Man var bara tvungen att digga alla små fina skålar med färgglatt innehåll, goda kryddor och färska grönsaker. Det såg så välgörande ut! Buljongen hade bland annat smak av ingefära och kanel och det var smakrikt utan att vara överdrivet kryddigt eller starkt. Till efterrätt åt vi kräm (eller var det kompott?) med jordgubbar, fläder och rabarber, vilket inte hade någon koppling till böckerna, men ack till den fina svenska sommaren och det goda som hör därtill. Lisa, som inte gillar bär, fick en glassbåt istället och vips var alla nöjda och belåtna.

Ru var vår andrabok så vi behandlade den bara ytterst kort. Men de tre som läst den, Ann-Louise, Lisa och Elisabeth, var alla överens om att det var en vacker liten berättelse skriven som ett tankeflöde där minnen blandades med nutid på ett fint sätt. 

1Q84 var vår förstabok och det fanns mycket att diskutera. I boken får vi följa läraren Tengo och seriemördaren Aomame som kommit in i den värld som kallas 1Q84, snarlik den de trodde var 1984, men där något vridits om och deras öden sakta dras mot varandra. Boken är första delen i en trilogi där andra delen redan finns på svenska och sista delen kommer ut i höst.

Vi pratade bland annat om Murakamis sätt att skriva om sex och sexualitet. Onani, lesbiskt sex, unga kvinnor som har sex med äldre män - är han gubbsjuk? Stilen är saklig och krass och det blir aldrig romantiskt snaskigt, men utan tvivel är sexualitet centralt i boken. Beatrice och Lisa tyckte att det blev sjukt, medan Ann-Louise, Josefin och Elisabeth kunde uppskatta det sakliga sättet att skildra sexualitet som en del av mänskligt leverne.

Vi fastnade också vid personportätten och tyckte särskilt om Aomames relation till den gamla damen som ger henne morduppdragen och tystnaden som finns mellan livvakten Tamaru och Aomame. Lisa tyckte inte att hon tyckte om någon karaktär riktigt och allra minst Aomame till en början. Och Lisa vill ju helst gilla en karaktär för att gilla boken.

1Q84 anspelar på Orwellls 1984. Istället för Big Brother hittar vi little people i denna roman. Vad eller vem är little people? De är förmodligen några som ser allt och hör allt, precis som storebror, konstaterade vi. Vi diskuterade också om man kan tolka dessa väsen symboliskt, även om de tar fysisk form i boken. Ann-Louise kände igen gestaltningen från den japanska shintoismen och menade att så nog var fallet. Vi funderade också över om det fanns något som Murakami ville lära oss. Har han smugit in någon samhällskritik likt Orwell? Förmodligen måste vi läsa de andra två delarna för att få svaret.