Vi äter en auberginerätt och funderar över den där Daniel Varsky

Det har varit sommar och Edits har läst Det stora huset av Nicole Krauss. Förväntningarna var höga. Kanske lite för höga efter hajpandet av Krauss tidigare bok Kärlekens historia som flera av oss läst. Men när vi sågs hemma hos mig en småregnig och nästan tropisk augustikväll var vi nog ändå nöjda med vår läsning. Ingen busvisslade, ingen gjorde vågen och ingen grät. Vi var kort och gott nöjda.

Det stora huset visade sig emellertid vara en utmärkt bokcirkelbok. Flera av oss kände att vi velat diskutera boken med någon medan vi läste för att kunna reda ut alla lösa trådar i berättelsen. Krauss har byggt upp en historia runt ett stort och otympligt skrivbord och dess ägare, och läsaren strävar hela tiden försöker förstå hur allt hänger samman, vilket inte är helt enkelt. Medvetet har Krauss gjort detaljer från de olika berättelserna lika och vi luras flera gånger att tro att det är på ett eller annat sätt.

En av bokens gäckande gåtor är Daniel Varsky. Han är mannen som allt verkar handla om, kanske själva nyckel till berättelsen och den enda viktiga person som Krauss inte låter få en egen berättelse. Hon skriver istället om Nadia som lånar skrivbordet av Daniel Varsky, Lotte Berg som ser sin son i honom, om släkten Weisz som ägde skrivbordet allra först och som förlorar det under andra världskriget och om domaren Uri och hans son som genom ödets irrvägar får leva med konsekvenserna av de forna ägarnas jakt på skrivbordet.

Nadia åker i bokens början hem till Daniel för att hämta möblerna och däribland skrivbordet han lånar ut och här blir hon bjuden på middag: "Det luktade dessutom mat, något som senare skulle visa sig vara en auberginerätt som han lärt sig laga i Israel." Och vilken auberginerätt lagade Daniel Varsky om inte ratatouille, tänkte jag. Medan vi diskuterade Det stora huset åt vi denna grönsaksröra med vitlökscrème och foccacia. Till efterrätt bjöds det på knäckig blåbärskaka, med handplockade blåbär från Blekinges djupa skogar, och vaniljglass till det.

Vi diskuterade Nicoles sätt att skriva och låta berättelsen växa fram utan att ha en färdig story klar från början, vi pratade om vikten av att läsa sammanhängande och ofoget i att skriva långa kapitel. Vi var också ganska eniga om att berättelsen om domaren, sönerna Uri och Dovniks var den intressantaste om än den var oändligt sorglig och att Nadias berättelse var den vi kunde varit utan.

Vi som läst Morgan Larssons uppväxtskildring Radhusdisco som var andraboken denna gång var belåtna. Det var småputtrigt med stor igenkänning och berättelser som dem om killen med äckelburken (en burk full med kroppsavlagringar) eller den om hur Morris och hans kompis får leka med rikemansungens fina leksaker en hel sommar utan att han vet om det är sådana vi kommer att minnas.