New Jersey, Levithan och en liten parlör

Edits har sammanstrålat igen efter sommaren. I Liten parlör för älskande som vi senaste läst äter paret pizza och pratar om sockerkaka. Sockerkaka i all ära, men pizza har vi ätit många gånger på våra Edit-träffar. Jag var tvungen att tänka om, tänka nytt. Jag nystade i författaren David Levithans liv och googlade fram att hans hemstad New Jersey var känd för sin tomatpaj och olika typer av korv. Korv gick ju bort för vegetarianernas skull, men tomatpaj är ju gott. Visserligen visade det sig att den riktiga rätten var misstänkt lik pizza, så jag gjorde den här istället.

Medan vi åt kall paj (ty jag var helt förvirrad och misslyckades med uppvärmningen) pratade vi om Liten parlör för älskande och kom fram till att vi alla tyckt att det var en fin liten bok. Extra roligt att Aspudds-Lisa fick läslusten tillbaka genom att läsa den och därefter slukat både det ena och det andra under sommaren. För egen del mindes jag inte riktigt om det slutade lyckligt eller ej, men paret gjorde inte slut i slutet av boken det enades vi om till slut.

Artighetsreglerna hade flera av oss läst och gillat. En succé. Lisas mamma sms:ade under middagen och meddelade att även hon var mycket nöjd med läsningen av Amor Towles bok. Fint så.

Till efterrätt åt vi marinerade persikor och glass, helt i linje med New Jerseys utbud av delikatesser. Jag hade först tänkt mig bär till efterrätt, men drog mig till minnes Lisas bärskräck. Det visade sig emellertid att inlagd frukt också går bort för Lisa. Vi andra åt och fröjdades, nu var det som skulle vara kallt kallt och det var ju lyckat. Till desserten tipsade Anlo om svensk och brittisk feministlitteratur och Gardells senaste. Om det får hon berätta själv.

Vi hann för övrigt avhandla både tv-serier (Girls, SoA, True Blood) och en hel del om kommunal verksamhet och dagisinskolning. Jag känner mig lite skyldig till det senare, men lovar bättring och bot. Nu återstår att se om nästa Edit-bok, Caitlin Morans Konsten att vara kvinna blir en succé.

Yates, baklava och bokkollo

I tisdags var Edit bjudna till Sjöstaden för att bokprata om Richard Yates Easter Parade och lite om andraboken Boken om Blanche och Marie av Per Olov Enquist.

Vi var överens om att Easter Parade var en riktig höjdarbok och att trots att de kvinnliga huvudkaraktärerna inte är särskilt sympatiska så tycker man om dem och vill krama dem.
Det är alltid lite lurigt när en författare skriver en bok med utgångspunkt från det motsatta könet, vilket Yates ändå har lyckats bra med. Men som någon sa (Bea? Lisa?), kvinnoporträtten är sakligt beskrivna, medan de manliga karaktärerna innehåller djup och olika lager.
Systrarna Sarah och Emily har man läst om förrut, i andra böcker. Det är inga nyskapande karaktärer, man känner igen dem. Det var intressant att se hur de hela tiden strävade efter varandras liv. Sarah hade författardrömmar som Emily och ville flytta in till staden, men stannade i slutändan hos sin misshandlande make. Hennes söner påpekar också flera gånger hur Emily verkar leva en fantastiskt liv. Emilys många kärleksaffärer kan ses som ett försök att hitta en bra karl och ha en stabil relation, som Sarah verkar ha.
Lisa Sm berättade att Easter Parade inte bara är den årliga påskparaden, utan att det även har betydelsen att ta på sig sina finaste kläder och spatsera runt och visa upp sig. Att visa upp en fasad. Och det är precis det boken handlar om, systrarnas, och moderns, konstanta försök att hålla uppe fasaden

Till bokpratet serverades vegetarisk moussaka, enligt recept härifrån. Emilys och Andrews första träff var på en grekisk restaurang. Till efterrätt åt de baklava, "hon var inte så förtjust i flottet kring hans mun, men det torkade han bort innan han högg in på baklavan." Och jag konstaterar hur svårt det är att fotografera mat.

Vegetarisk moussaka

Baklava enligt Leila

Josefin och Lisa redogjorde för sitt besök på Nobelmuseet och Marie Curie-utställningen. Vi tyckte båda att den var något platt, för mycket text och för lite känna på radium, typ. Bäst var reklamen för de olika radium-skönhetsprodukterna som faktiska fanns att köpa en kort period. Plus radiumvatten!

Nästa gång Edit ses åker vi på kollo, bokkollo. Blidö är resemålet under en helg i november och då ska vi ta med oss personliga boktips, travar med böcker och hoppas på att det är lite höstruskigt sådär, så att en filt, en bok och fina vänner är det enda man behöver.

Vi äter en auberginerätt och funderar över den där Daniel Varsky

Det har varit sommar och Edits har läst Det stora huset av Nicole Krauss. Förväntningarna var höga. Kanske lite för höga efter hajpandet av Krauss tidigare bok Kärlekens historia som flera av oss läst. Men när vi sågs hemma hos mig en småregnig och nästan tropisk augustikväll var vi nog ändå nöjda med vår läsning. Ingen busvisslade, ingen gjorde vågen och ingen grät. Vi var kort och gott nöjda.

Det stora huset visade sig emellertid vara en utmärkt bokcirkelbok. Flera av oss kände att vi velat diskutera boken med någon medan vi läste för att kunna reda ut alla lösa trådar i berättelsen. Krauss har byggt upp en historia runt ett stort och otympligt skrivbord och dess ägare, och läsaren strävar hela tiden försöker förstå hur allt hänger samman, vilket inte är helt enkelt. Medvetet har Krauss gjort detaljer från de olika berättelserna lika och vi luras flera gånger att tro att det är på ett eller annat sätt.

En av bokens gäckande gåtor är Daniel Varsky. Han är mannen som allt verkar handla om, kanske själva nyckel till berättelsen och den enda viktiga person som Krauss inte låter få en egen berättelse. Hon skriver istället om Nadia som lånar skrivbordet av Daniel Varsky, Lotte Berg som ser sin son i honom, om släkten Weisz som ägde skrivbordet allra först och som förlorar det under andra världskriget och om domaren Uri och hans son som genom ödets irrvägar får leva med konsekvenserna av de forna ägarnas jakt på skrivbordet.

Nadia åker i bokens början hem till Daniel för att hämta möblerna och däribland skrivbordet han lånar ut och här blir hon bjuden på middag: "Det luktade dessutom mat, något som senare skulle visa sig vara en auberginerätt som han lärt sig laga i Israel." Och vilken auberginerätt lagade Daniel Varsky om inte ratatouille, tänkte jag. Medan vi diskuterade Det stora huset åt vi denna grönsaksröra med vitlökscrème och foccacia. Till efterrätt bjöds det på knäckig blåbärskaka, med handplockade blåbär från Blekinges djupa skogar, och vaniljglass till det.

Vi diskuterade Nicoles sätt att skriva och låta berättelsen växa fram utan att ha en färdig story klar från början, vi pratade om vikten av att läsa sammanhängande och ofoget i att skriva långa kapitel. Vi var också ganska eniga om att berättelsen om domaren, sönerna Uri och Dovniks var den intressantaste om än den var oändligt sorglig och att Nadias berättelse var den vi kunde varit utan.

Vi som läst Morgan Larssons uppväxtskildring Radhusdisco som var andraboken denna gång var belåtna. Det var småputtrigt med stor igenkänning och berättelser som dem om killen med äckelburken (en burk full med kroppsavlagringar) eller den om hur Morris och hans kompis får leka med rikemansungens fina leksaker en hel sommar utan att han vet om det är sådana vi kommer att minnas.